Här är ytterligare ett utdrag ur en av novellerna i Mörkret i utkanten av stan.
Stugan.
Det dröjde 38 år innan Tom Jensen blev förälskad. Men då kom å andra sidan förälskelsen med den fulla kraften hos ett skenande godståg.
Känslan gjorde honom handlingsförlamad. Han kunde inte äta, inte sova, inte tänka. Han blev förstoppad, han var alltför förälskad för att ens kunna skita. Det var meningslöst att försöka läsa, vilket brukade vara hans favorittidsfördriv. Den älskades namn och ansikte sipprade igenom allt, likt vatten genom ett kaffefilter.
Han höll kärleken för sig själv och uthärdade i tystnad åtrå och lidande i lika stora mått. Han visste att det måste vara så, och han hoppades att tiden skulle kväva kärleken som en brandfilt kväver flammor. Han mer än hoppades, han klängde sig fast vid den tanken, han behövde den.
Men rösten som var hans hjärta tystnade inte, istället stegrades den högre och högre, tills han gick omkring med ett ständigt skrik i bröstet. När han någon natt lyckades glida in i en orolig sömn så talade den älskade till honom, bad om löften, bad om en räddning som bara Tom kunde ge. Det var olidligt. Hans liv förminskades till att handla om distraktioner, små och stora knep för att slippa känna en stund, slippa längta. Han hade längtat förr, men aldrig så här totalt, hela hans kropp var förvandlad till en enda darrande nervtråd i väntan på den älskades beröring.
Den här världen var inte skapad för kärlek som hans, det visste han. Han beklagade det inte ens längre, det tillhörde helt enkelt livets tjocka regelbok. Man kan fantisera om att döda killen som stjäl ens parkeringsruta så länge som man inte agerar på det, så fungerar det och så måste det fungera.
Det fanns mycket hos Tom Jensen som handlade om ordning. Hans kläder matchade, böckerna i hans bokhyllor stod i kronologisk- och bokstavsordning, och han var en hängiven förespråkare av att organisera med hjälp av pärmar. På kontoret – han arbetade med redovisning på en medelstor revisionsbyrå – hade hans kollegor haft väldigt roligt åt hans vana att skriva ut alla mail han fick, markera de viktiga delarna med en grön överstrykningspenna, och sedan sätta in utskrifterna i en för ändamålet avsedd pärm. Rolf Thorsén hade en gång alldeles nyligen klappat honom kamratligt på axeln och frågat: ”Du vet väl att det var därför de uppfann datorer och internet, för att slippa papper och pärmar och sån skit?”. Tom hade lett mot honom och svarat: ”Jaså, var det därför! Jag som trott att de uppfann internet för att du skulle kunna kolla asiatporr utan att videohandlaren skulle börja fnissa varje gång han såg dig.” Fikarummet hade exploderat i skrattsalvor, och Rolf hade aldrig mer nämnt något om hur Tom behandlade sina mail.
Datorer, internet, Rolf Thorsén. Nej, den här världen var helt avgjort inte gjord för kärlek som hans.
Men idag hade han bestämt sig för att sluta bry sig om det. Idag hade han bestämt sig för att världen fått diktera villkoren alldeles för länge, han tänkte inte längre leva i den lilla låda de placerat honom i. Den här gången hade hans älskade ropat alltför högt och alltför hjärtskärande för att han skulle kunna ignorera det, och när han nu styrde sin metallicgröna Audi genom rondellen som skulle föra honom ut på E22:an sade han högt:
”Oroa dig inte. Jag lovar att allting ska bli bra nu.”
Det lät som att den bakbundne pojken i baksätet försökte skrika, men tejpen över hans mun förvandlade ljudet till ett dämpat gnyende.
© Johan Ring 2011.