Ytterligare en fin recension av Stugan, den här gången på bokbloggen bokstäverna.com:
http://bokstavlarna.wordpress.com/2012/05/10/tva-skracknoveller/#comment-8193

Föredraget på Högsby Gymnasieskola i onsdags gick jättefint, stort tack till såväl elever och lärare som till bibliotekspersonal som gjorde hela arrangemanget möjligt. Jag kommer mer än gärna tillbaka. Ett par av lokaltidningarna, Barometern och Östran, var där och gjorde intervjuer, borde väl dyka upp på deras hemsidor framöver.
Nu är jag hemma igen, och fortsätter jobba på romanen samt på ett par noveller.
Vi hörs.

Bokbloggen En bokcirkel för alla har lagt upp en recension av Stugan:

 http://www.enbokcirkelföralla.se/2012/03/e-bok-stugan-av-johan-ring-skracknovell/

Eleverna vid Högsby Gymnasieskola ska läsa min novell Saken som åt Danny Smith som en del av svenskaämnet. Det känns förstås otroligt roligt och smickrande, särskilt eftersom jag kommer ifrån Högsby och novellen även utspelar sig där.
Jag har också blivit inbjuden att komma till skolan och berätta om Saken som åt… och skrivande i allmänhet, vilket jag kommer att göra onsdagen den 4 april.

Saken som åt Danny Smith finns tillgänglig i samlingen Mörkret i utkanten av stan som e-bok (eller som ”vanlig” bok via vulkan.se), och kommer även att finnas tillgänglig som fristående novell från Mix Förlag senare i vår. 

Nu finns novellen Stugan – sedan tidigare tillgänglig i samlingen Mörkret i utkanten av stan – att köpa som e-bok, exempelvis på Adlibris:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918684394X
Boken ges ut av Mix Förlag (Bonniers), och de kommer att publicera fler av mina noveller under året… Stay tuned.

I övrigt så skriver jag för fullt på min första roman. Jag törs egentligen inte andas ett ljud om när den kan tänkas vara klar, men med en gnutta tur och disciplin så bör den se dagens ljus under 2013. Och då som traditionell pappersbok.
Parallellt med romanen så skriver jag också på en novell som inom en överskådlig framtid kommer att läggas upp i sin helhet här på bloggen. 
Jag har också ett projekt på gång ihop med Högsby kommunbibliotek, återkommer om det.

Det var allt för idag.

/ J.R 

Jag har skrivit kontrakt med Mix Förlag, en ny underetikett inom Bonnierförlagen. Till att börja med kommer de att publicera e-boksversioner av noveller ifrån Mörkret i utkanten av stan. Första novell att publiceras blir Stugan, som kommer att släppas i mars.

Förlagets hemsida hittar ni nedan, och där kan ni redan nu köpa noveller av bland andra Anders Fager och Johan Theorin.
http://www.mixforlag.se

För att maila mig, använd adressen:

johan.ring@yahoo.com

Vi hörs snart.

/J.

Här är ytterligare ett utdrag ur en av novellerna i Mörkret i utkanten av stan.

Stugan.

Det dröjde 38 år innan Tom Jensen blev förälskad. Men då kom å andra sidan förälskelsen med den fulla kraften hos ett skenande godståg.
Känslan gjorde honom handlingsförlamad. Han kunde inte äta, inte sova, inte tänka. Han blev förstoppad, han var alltför förälskad för att ens kunna skita. Det var meningslöst att försöka läsa, vilket brukade vara hans favorittidsfördriv. Den älskades namn och ansikte sipprade igenom allt, likt vatten genom ett kaffefilter.
Han höll kärleken för sig själv och uthärdade i tystnad åtrå och lidande i lika stora mått. Han visste att det måste vara så, och han hoppades att tiden skulle kväva kärleken som en brandfilt kväver flammor. Han mer än hoppades, han klängde sig fast vid den tanken, han behövde den.
Men rösten som var hans hjärta tystnade inte, istället stegrades den högre och högre, tills han gick omkring med ett ständigt skrik i bröstet. När han någon natt lyckades glida in i en orolig sömn så talade den älskade till honom, bad om löften, bad om en räddning som bara Tom kunde ge. Det var olidligt. Hans liv förminskades till att handla om distraktioner, små och stora knep för att slippa känna en stund, slippa längta. Han hade längtat förr, men aldrig så här totalt, hela hans kropp var förvandlad till en enda darrande nervtråd i väntan på den älskades beröring.
Den här världen var inte skapad för kärlek som hans, det visste han. Han beklagade det inte ens längre, det tillhörde helt enkelt livets tjocka regelbok. Man kan fantisera om att döda killen som stjäl ens parkeringsruta så länge som man inte agerar på det, så fungerar det och så måste det fungera.
Det fanns mycket hos Tom Jensen som handlade om ordning. Hans kläder matchade, böckerna i hans bokhyllor stod i kronologisk- och bokstavsordning, och han var en hängiven förespråkare av att organisera med hjälp av pärmar. På kontoret – han arbetade med redovisning på en medelstor revisionsbyrå – hade hans kollegor haft väldigt roligt åt hans vana att skriva ut alla mail han fick, markera de viktiga delarna med en grön överstrykningspenna, och sedan sätta in utskrifterna i en för ändamålet avsedd pärm. Rolf Thorsén hade en gång alldeles nyligen klappat honom kamratligt på axeln och frågat: ”Du vet väl att det var därför de uppfann datorer och internet, för att slippa papper och pärmar och sån skit?”. Tom hade lett mot honom och svarat: ”Jaså, var det därför! Jag som trott att de uppfann internet för att du skulle kunna kolla asiatporr utan att videohandlaren skulle börja fnissa varje gång han såg dig.” Fikarummet hade exploderat i skrattsalvor, och Rolf hade aldrig mer nämnt något om hur Tom behandlade sina mail.
Datorer, internet, Rolf Thorsén. Nej, den här världen var helt avgjort inte gjord för kärlek som hans.
Men idag hade han bestämt sig för att sluta bry sig om det. Idag hade han bestämt sig för att världen fått diktera villkoren alldeles för länge, han tänkte inte längre leva i den lilla låda de placerat honom i. Den här gången hade hans älskade ropat alltför högt och alltför hjärtskärande för att han skulle kunna ignorera det, och när han nu styrde sin metallicgröna Audi genom rondellen som skulle föra honom ut på E22:an sade han högt:
”Oroa dig inte. Jag lovar att allting ska bli bra nu.”
Det lät som att den bakbundne pojken i baksätet försökte skrika, men tejpen över hans mun förvandlade ljudet till ett dämpat gnyende.

© Johan Ring 2011.

SAKEN SOM ÅT DANNY SMITH.
All text © Johan Ring 2011.
Ifrån boken Mörkret I Utkanten Av Stan.

I was born in this town
Lived here my whole life
Probably come to die in this town
Lived here my whole life.
     Big Black, “Kerosene”

1.

Så vitt jag vet eller kan berätta, så finns det idag ingen i Högsby som minns Danny Smith.
Kanske virvlar hans namn, likt något som rymt ur en spökhistoria, förbi när alkisarna på bänken utanför Systemet pratar om De Gamla Dagarna, men i så fall lyckas de aldrig placera det. ”Danny Smith, vem var det? Fanns det inte nån pojk nånstans som hette så?”.
Det fanns det men han är borta nu, mörkret under Högsby tog honom precis som det tog hans stackars far och hans usle farbror. Allt det är länge sedan nu, från tiden innan det stora lågprisvaruhuset öppnade och innan den gamla Centrumbiografen började förfalla. Länge sedan och glömt av alla utom mig. Jag vet inte varför just jag är tvingad att minnas. Kanske beror det på att jag var med vid slutet. Kanske beror det på att jag lämnade byn. Jag vet inte.
Danny och jag var vänner, på sätt och vis i alla fall. Vi gick i samma klass, vi gillade bägge skräckfilm och Monty Python, vi började bägge spela fotboll i Högsby IK när vi gick i mellanstadiet och slutade bägge efter något år när vi insåg att vi var värdelösa på det. Danny var alltid snyggare än jag, han hade tjejer medan jag hade tre vältummade porrtidningar som jag fått av en annan kille i vår klass, som i sin tur hade snott dem av sin pappa. Framförallt var det Dannys ansikte som fick honom att sticka ut, han hade ett kraftigt och maskulint käkparti som fick honom att se manlig ut trots att han knappt lämnat barndomen. Hans ögon var blå som lugnet självt och hans blonda kalufs såg alltid perfekt ut trots att den aldrig vidrördes av en kam.
Ibland tog vi bussen till Oskarshamn, ofta i sällskap med Niklas Danielsson (den absolut roligaste kille jag kände, och dessutom den ende i klassen som ägde en egen dator), och det var nästan alltid Dannys pappa som körde bussen. För så låg det till med Dannys familj – hans mamma hade dött i MS och hans pappa körde buss 310, rutt Växjö-Åseda-Högsby-Oskarshamn. Jag antar att han kan ha kört någon annan linje ibland, men det var i så fall inget jag någonsin såg. Danny hade en farbror också, Konrad Smith, som bodde på en gård mellan Ytterby och Valåkra, men nuförtiden så pratade varken Danny eller hans pappa särskilt ofta om honom.
Det var roligt i Oskarshamn. Vi gick alltid i samma affärer, åt alltid på samma kebabställe, och Danny gjorde ofta ett litet nummer som Niklas döpte till Bonne I Stan, Mocka Skit Hela Dan – han började gå extremt hjulbent, han överdrev Högsbydialekten, och förvandlades till en apliknande karikatyr av en lantis. Det mesta han sade handlade om att ligga med sin syster eller att mocka skit. Niklas och jag skrattade så vi grät, vi tyckte att det var genialt.
Sedan bussen hem igen. Danny brukade sitta och titta ut genom fönstret medan granskogen och torpen passerade utanför. Han växlade aldrig många ord med sin pappa under de där resorna. John Smith, som hans pappa hette, var den sortens man som serveringspersonalen på restauranger alltid tycks glömma bort. Han talade med låg röst och hans ansikte såg härjat och olyckligt ut. Ett djupt nätverk av rynkor ramade in hans blekblåa ögon och fick honom att se ut att vara tio år äldre än de 45 han faktiskt var, och han gick med hållningen hos någon som burit en alltför tung börda alltför länge. Jag hade andra minnen av honom, minnen av en stark och handlingskraftig figur som en gång när jag cyklat omkull och stukat vristen burit mig ifrån skolan, där olyckan hänt, och till vårdcentralen. Jag hängde som en säck potatis i hans armar och grät och snörvlade, men han bara log och sade att det här fixade vi ju fint och oj vilka muskler jag hade fått, det syntes ju att det skulle bli en riktigt stark grabb av mig. Men det där var gamla minnen, och när jag såg på den gråa och brutna figur som öppnade bussdörrarna för oss så kändes de lika substanslösa som ett gammalt fotografi sett igenom ett smutsigt glas.
Vårt Högsby var både tryggt och kvävande på samma gång. Här söp man för mycket men det var ingenting att orda om. Här hade flickorna haft samma frisyrer sedan 1983. Här bar pojkarna AC/DC-tröjor och spottade snus ur gluggarna mellan framtänderna. Och jag trodde att vi levde trygga i det, jag gjorde verkligen det.
Men så kom den sensommardag då Danny öppnade sitt skåp i skolkorridoren och fann vad som lämnats åt honom där.
Det första tecknet.

Hej.

Mitt namn är Johan Ring, och ibland skriver jag böcker. Nu i dagarna ger jag ut min andra bok, en novellsamling som fått namnet Mörkret I Utkanten Av Stan (ja, titeln är lånad ifrån Springsteen), och tänkte fira detta litegrann genom att starta en blogg där jag har tänkt mig att bland annat lägga upp smakprov ifrån den här och framtida böcker 

Hör av er!

/ J.