Saken som åt Danny Smith (utdrag).

SAKEN SOM ÅT DANNY SMITH.
All text © Johan Ring 2011.
Ifrån boken Mörkret I Utkanten Av Stan.


I was born in this town
Lived here my whole life
Probably come to die in this town
Lived here my whole life.
     Big Black, “Kerosene”

1.

Så vitt jag vet eller kan berätta, så finns det idag ingen i Högsby som minns Danny Smith.
Kanske virvlar hans namn, likt något som rymt ur en spökhistoria, förbi när alkisarna på bänken utanför Systemet pratar om De Gamla Dagarna, men i så fall lyckas de aldrig placera det. ”Danny Smith, vem var det? Fanns det inte nån pojk nånstans som hette så?”.
Det fanns det men han är borta nu, mörkret under Högsby tog honom precis som det tog hans stackars far och hans usle farbror. Allt det är länge sedan nu, från tiden innan det stora lågprisvaruhuset öppnade och innan den gamla Centrumbiografen började förfalla. Länge sedan och glömt av alla utom mig. Jag vet inte varför just jag är tvingad att minnas. Kanske beror det på att jag var med vid slutet. Kanske beror det på att jag lämnade byn. Jag vet inte.
Danny och jag var vänner, på sätt och vis i alla fall. Vi gick i samma klass, vi gillade bägge skräckfilm och Monty Python, vi började bägge spela fotboll i Högsby IK när vi gick i mellanstadiet och slutade bägge efter något år när vi insåg att vi var värdelösa på det. Danny var alltid snyggare än jag, han hade tjejer medan jag hade tre vältummade porrtidningar som jag fått av en annan kille i vår klass, som i sin tur hade snott dem av sin pappa. Framförallt var det Dannys ansikte som fick honom att sticka ut, han hade ett kraftigt och maskulint käkparti som fick honom att se manlig ut trots att han knappt lämnat barndomen. Hans ögon var blå som lugnet självt och hans blonda kalufs såg alltid perfekt ut trots att den aldrig vidrördes av en kam.
Ibland tog vi bussen till Oskarshamn, ofta i sällskap med Niklas Danielsson (den absolut roligaste kille jag kände, och dessutom den ende i klassen som ägde en egen dator), och det var nästan alltid Dannys pappa som körde bussen. För så låg det till med Dannys familj – hans mamma hade dött i MS och hans pappa körde buss 310, rutt Växjö-Åseda-Högsby-Oskarshamn. Jag antar att han kan ha kört någon annan linje ibland, men det var i så fall inget jag någonsin såg. Danny hade en farbror också, Konrad Smith, som bodde på en gård mellan Ytterby och Valåkra, men nuförtiden så pratade varken Danny eller hans pappa särskilt ofta om honom.
Det var roligt i Oskarshamn. Vi gick alltid i samma affärer, åt alltid på samma kebabställe, och Danny gjorde ofta ett litet nummer som Niklas döpte till Bonne I Stan, Mocka Skit Hela Dan – han började gå extremt hjulbent, han överdrev Högsbydialekten, och förvandlades till en apliknande karikatyr av en lantis. Det mesta han sade handlade om att ligga med sin syster eller att mocka skit. Niklas och jag skrattade så vi grät, vi tyckte att det var genialt.
Sedan bussen hem igen. Danny brukade sitta och titta ut genom fönstret medan granskogen och torpen passerade utanför. Han växlade aldrig många ord med sin pappa under de där resorna. John Smith, som hans pappa hette, var den sortens man som serveringspersonalen på restauranger alltid tycks glömma bort. Han talade med låg röst och hans ansikte såg härjat och olyckligt ut. Ett djupt nätverk av rynkor ramade in hans blekblåa ögon och fick honom att se ut att vara tio år äldre än de 45 han faktiskt var, och han gick med hållningen hos någon som burit en alltför tung börda alltför länge. Jag hade andra minnen av honom, minnen av en stark och handlingskraftig figur som en gång när jag cyklat omkull och stukat vristen burit mig ifrån skolan, där olyckan hänt, och till vårdcentralen. Jag hängde som en säck potatis i hans armar och grät och snörvlade, men han bara log och sade att det här fixade vi ju fint och oj vilka muskler jag hade fått, det syntes ju att det skulle bli en riktigt stark grabb av mig. Men det där var gamla minnen, och när jag såg på den gråa och brutna figur som öppnade bussdörrarna för oss så kändes de lika substanslösa som ett gammalt fotografi sett igenom ett smutsigt glas.
Vårt Högsby var både tryggt och kvävande på samma gång. Här söp man för mycket men det var ingenting att orda om. Här hade flickorna haft samma frisyrer sedan 1983. Här bar pojkarna AC/DC-tröjor och spottade snus ur gluggarna mellan framtänderna. Och jag trodde att vi levde trygga i det, jag gjorde verkligen det.
Men så kom den sensommardag då Danny öppnade sitt skåp i skolkorridoren och fann vad som lämnats åt honom där.
Det första tecknet.

 

2 reaktion på “Saken som åt Danny Smith (utdrag).

  1. virreforre

    du e dookti! tänk att man äntligen har en begåvad författare bland sina vänner. man blir ju glad.
    (ser mycket fram mot att läsa hela, men du borde kort å gott döpt den till nebraska)

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>